thebrowneyedstory

Jag är så kräsen och dum ibland så jag blir så arg på mig själv, allt ifrån att "nej han tog mig i handen" eller "nej han sa att han tyckte om mig", "han vill pussa på mig jämt" får mig att freaka ur totalt. HUR hemskt är det att någon tycker om mig egentligen? Såhär har jag nu gjort i 4års tid, att pusha bort de som visar nått som helst intresse i förhålladen väg. när ska jag våga släppa riktigt in någon igen? På riktigt (?) Jag kämpar varje dag med att inte "tänka för mycket/ingenting alls", säga till mig själv att "ge det en chans, sluta va så tönt marie".

Grejen med mig är att jag aldrig har varit ett fan av "tofflandet" eller vad säger man i fin form.. "det eviga gulligullandet". Jag är inte den tjejen som ständigt går och håller i handen, kysser varann, står vid hans sida oavsett vad han säger.. han måste kunna ha ett eget liv medans vi har ett tillsammans. Han ska va oberoende av mig men ändå få mig känna att jag är hans.. han ska få mig känna mig trygg och kunna ta mig på rätt sätt.
Jag vet inte om det låter så uppenbart i era öron men.. i mina öron så funkar inget annat. Ta det lugnt, ge mig tid, rusa inte framåt.. eller är det det som just hänt? Det är alltid så att man rusar och rusar framåt för att man har så bråttom.. det är då allting kraschar och börjar gå neråt tillslut.

Jag sa att jag inte skulle börja tänka utan bara göra, men nu har jag gjort det ändå.
Men jag vill inte börja prata, men det är kanske det man borde göra..


Lär mig hur man gör.. jag är lost.