thebrowneyedstory

Just nu så önskade jag bara att jag hade kvar min allra första blogg så jag kunde gå tillbaks och se vad jag skrev för 6-7 år sen. Visserligen så va det säkert hemska saker jag skrev men ändå något bra i det också.. Häromdagen så hann dåtiden ifatt mig än en gång och det va som att se allt uppifrån.. allt spelades på repeat liksom.. nästan skrämmande när jag kommer på mig själv att jag lever in i rollen som det skulle vara dåtid i nutiden. Det va ju så bra, den känslan av att bara vara tonåring, levande och galen. Visste varken ut eller in om något utan man bara ...va barn, eller såkallad "vuxen" som man trodde att man var vid 15-16 års ålder.

 

Jag är ledsen över att den mörka tiden i alltihopa överlappar allt det fina. För det va faktiskt en hel del fina stunder. Som första gången jag träffade dig, kommer ihåg att jag dejtade en annan kille men jag hade vetat en längre tid att det inte skulle funka eftersom han skulle flytta till Sthlm. Han dumpade mig samma kväll.

Det var strax innan jul -06 och han satt och predikade om hur svårt allting var och vart, jag va väl mest förberedd på vad som skedde o vad han sa så jag gav honom en sista kram och önskade honom all lycka i framtiden. Jag gick in med pokerfacet i behåll.. öppnar dörren och möts av en massa glada, berusade och underbara människor. Situationen blev helt plötsligt hundra gånger bättre, jag kommer in i vardagsrummet och där sitter du och spelar gitarr och ler mot mig. Redan då kände jag att min kväll skulle bli grym.. den kvällen bara fortsatte i ungefär 2-3 månader. Allting bara flöt på.. allt va för bra för att va sant.

 

Sen blev jag ledsen, gjorde dumma saker och skolkade.

Tackar min familj än idag att de stod ut med mig och mina vänner också.

Jag var ett Monster.